OVerkliga möten med världskrigens tid

                                                                                    2020-25-03        Oxie Käre Bruno! Hur mår du? Att flytta till en helt annan stad är en mycket stor förändring. Det är nämligen så att din far inte arbetar med bra saker, utan förskräckliga saker! Han arbetar med att utrota judar. Han må vara en bra människa men hans arbete berättar en annan sak. Under vissa omständigheter är man dock tvungen att anpassa sig till nuvarande situation. Du får tänka optimistiskt, ibland kan det vara bra med förändringar som kan leda till nya erfarenheter och upplevelser. Dock förstår jag att det var svårt att flytta. Ett sådant stort steg är inte lätt att ta som liten. Hur är det i Auschwitz? Jag har hört att det är ett v...

Oxie 23/3 2020 Kära Anne, Jag vet att du aldrig kommer att få läsa det jag skriver till dig. Detta brev kommer skickas till en adress och aldrig öppnas. Men jag vill ändå få säga dessa saker till dig, inte för att du behöver höra det, utan för att jag behöver det.  När jag tänker tillbaka på när jag var tolv år så var tanken på krig omöjlig att få in i min hjärna. Den är än idag svår att greppa om, det finns inget i mitt samhälle som tyder på krig, inget som jag kan se iallafall. Så var det nog för dig också. Du fick höra om alla oroligheter som svävade runt innanför Tysklands gränser. Du fick höra om judarna som blev transporterade till lägren där dom gasades ihjäl. Du tänkte säkert att detta aldrig skulle hända dig, att oroligheterna aldrig skulle komma till Polen. Tills den dagen då det verkligen hände.  Du är en av dom starkaste personerna jag vet. Att sitta instängd på en begränsad yta med människor som man knappt har någon relation till måste varit svårt. Att i...

Familjens minnen följer oss genom varje generation. Påverkar våra sinnen i varje situation. Hemska tider blir vårt minne såväl som blir våran styrpinne, ty varens tyngd i hjärtat tynger ner och smärtar. Men även när allting är som mörkast, måste vi vara trofast. Gå ihop och hjälpa och visa varandra mörka skogens glänta Av: "Elev 9E"

Dagar blir till nätter, veckor till månader, månader till år. Tiden som är och som varit fortsätter att gå. Väntar ej på någon och stannar ej för dig. Men för varje dag som går vill jag berätta om det som hände mig. Jag för vidare min historia, till barn och unga. Lär ut vad som hänt, och all den smärta jag känt. Från klassrum till klassrum berättar jag mycket, men just detta stycke, just i detta  klassrum. har jag plötsligt blivit alldeles stum. Tystnaden min den sprids omkring, klassen väntar och sitter idel öra, om jag bara kan finna orden ska dem få höra. Jag letar efter orden djupt inuti, kommer jag ej till tal hur ska detta bli?  Känslan av förtvivlan väcks från sin sömn, något jag hoppats skulle hålla sig gömd. Äntligen, som en virvel av tankar, kommer mina ord och börjar banka. Öppnas gör min mun och jag är ej längre stum. Jag berättar vad jag känt för att minnas mitt folk och alla dem som brann, för detta är min berättelse och jag är Lea Gleitman. ...

Kära Hedi ♥                                                                           Oxie    17/3-20                   Det var med mycket känslor som jag tog mig an din bok “Frågor jag fått om förintelsen”. Allt det du var med om som ung under denna period ska ingen behöva gå igenom. Denna bok du skrev besvarade många frågor som jag undrat över och haft tankar om förintelsen. Du får dagligen en massa frågor om hur det var och hur de kändes, det är mycket starkt av dig att svara på alla dessa frågor eftersom att det är som att du öppnar upp ett plåster som du har haft länge.  Du berättar även mycket i boken om hur det var där, men även hur ni tog hand om varandra och att ni alltid hjälpte varandra s...

Runt tvåtiden i torsdags eftermiddag försvann en tioårig pojke utanför storstaden Krakow. Föräldrarna blev oroliga när den lilla pojken inte återvände hem vid den tiden han brukar återvända. “Bruno brukar alltid lämna huset en viss tid och komma hem två timmar senare, men när tidsgränsen översteg visste jag att någonting var fel, berättar mamman till den försvunna pojken för oss.  Det var under eftermiddagen pojkens pappa tillkallade soldater för att leta upp pojken, men man hittade inget spår av honom. Den lilla pojken sågs aldrig igen, men några dagar efter hittade men ett fynd, en soldat upptäckte hans kläder ligga utanför staketet till det resliga koncentrationslägret. Fyndet orsakade många teorier, många spekulerar att den lilla pojken har blivit mördad av personerna i lägret, medans andra påstår att han har dött tillsammans med  andra fångar. Det är ännu oklart vad som har hänt, vi får vänta ett litet tag för att sanningen ska komma fram.  Av: Elias Bok...

Bruno hade tagit på sig kläderna för att kunna komma in i Allt svisch. Men Bruno fick inte plats genom hålet mellan marken och stängslet. Shmuel däremot var mycket smalare och kunde få plats under. Bruno föreslog att Shmuels pappa kanske hade kommit ut och att de kanske skulle kunna leta där utanför lägret. Shmuel tyckte det var en bra idé och han kröp under och Bruno gick snabbt hem för att hämta lite kläder åt honom innan de gick ut på sin upptäcktsfärd. Av: Elev 9F Bok: Pojken i randig pyjamas, av John Boyne

På bilden ser man en rödhårig kvinnas ansikte. Hennes hår är nersläppt och har ramat in hennes ansikte, det är orange med en rödaktig underton. Hon har blågråa ögon. Kvinnan är omkring 30årsåldern och hon har ett typiskt skandinaviskt ansikte, skulle jag påstå. Hon ler en aning, en smilgrop syns vid hennes högra mungipa och hennes ögon ser snälla ut. Genom sminket tränger hennes ljusa hy med en blå underton fram och man ser fräknar som sträcker över kinderna och på näsan. Hennes min är mystisk och nästan utmanande, hennes blick fångar ens uppmärksamhet och man vill av någon anledning läsa boken. Namnet på boken som är skriven under hennes ansikte är skriven på ett mystiskt sätt, texten ser gammal ut och det ser ut som att delar av bokstäverna har försvunnit.  Bokens omslag ser mycket oskyldigt ut och det ger inte riktigt någon information om vad boken kommer handla om.  Bakgrunden är grå och hon bär en svart tröja, inget annat än kvinnan har konturer eller textu...

2020-03-14 Oxie Hej William Beck! Hoppas allt är bra med dig! Jag har precis läst “Godnatt mister Tom” och vill gärna veta hur du upplevde din tid hos Tom. Jag har förstått att du inte hade det bra hemma hos din egen mamma och att du måste ha fått en chock när du kom ut till landet och till den snälla mr Tom. Hur kändes det att åka till någon främmande person på ett främmande ställe och inte veta hur länge du skulle stanna där? Jag tror att jag själv hade varit väldigt nervös över var man skulle hamna och hur man ska bete sig när man inte känner personen. Jag tyckte faktiskt att du gjorde det väldigt bra, du avvaktade för att veta lite vad Mister Tom tyckte om olika saker som du gjorde och sen växte du som människa när han lärde dig att till exempel läsa och skriva. Det kanske inte var meningen att vara försiktig i början utan det kanske bara blev så, jag kan själv känna igen mig i att jag är lite avvaktande när jag träffar nya människor för att få reda på hur dom är som per...

“21… 22… 23…” skotten blev allt högre. Vem skulle vara näst på tur?  Kylan från marken trängde genom fötterna. Den sylvassa vinden skar genom kläderna till min magra kropp. Alla var som fast cementerade i marken. Vi stod som dockor på en liten flickas hylla. Ingen kunde röra sig. Ingen vågade röra på sig.  När skulle jag få höra mitt nummer? Väntan på att bli räknad i denna raden var ett ändlöst lidande. Snart skulle min egen kropp svika mig. Kylan var outhärdlig och jag hade redan sett min lillasyster falla till sin död bredvid mig på den kalla hårda marken. Suget i magen. Det salta vattnet som runnit ner för de blod spruckna läpparna som var den enda färgen kvar på mitt ansiktet. Den suddiga bisarra synen på verkligheten. Fast det fanns inget jag kunde göra. Det var bara att acceptera att hon var död, om jag själv inte ville bli en del av den skamliga likhögen med min mamma och syster. Att leva detta jävla elände som kallas livet.  Mannen med revolvern närma...

“När en kristen gör fel straffas bara den personen. När en jude gör fel straffas alla judar”  (Sid 94)  Jag fastnade för just detta citatet eftersom att de gjorde skillnad på människor. En kristen sköter sig själv medans en om en jude gör någonting dumt drabbar det hela den   judiska befolkningen. Det är väldigt viktigt för mig att alla blir lika behandlade, alla har samma rättigheter. Hur en människa ses i samhället ska inte bestämmas av vilken religion man tillhör, vilken kultur man har, vilket kön man är eller vilken sexuell läggning som man själv har. Vi har kommit lång i utvecklingen sedan andra världskriget, men det uppkommer fortfarande hat mot människor på grund av de anledningarna som jag nämnde tidigare. Man måste bara helt enkelt acceptera varandra och våga släppa in varandra i våra liv. Vi utvecklas tillsammans mot en mer hållbar framtid. Det är då väldigt viktigt att alla människor har samma möjligheter i livet. Av: Emma.

Auschwitz - Likens Öde Att höra ordet Auschwitz får mig att rasa, precis som en nyfödd bebis öppnar sina ögon för första gången och av förvåningen börjar skrika intensivt. Men en sådan reaktion kan inte jag föreställa mig av något anledning. Skillnaden mellan bebisen och mig är att hen öppnar sina ögon för ett nytt liv och nya förutsättningar, fast jag har varken nya möjligheter eller förutsättningar. När jag  blundar och tänker på Auschwitz ser jag bara mörkens drag där det inte finns något ljus alls. Mörker som är tillräckligt starka för att hindra framtidens ljus.  Den ondskefulla ängslan får elden att rasa inombords, likaväl som såren förvandlas till nytt skikt. Att kunna släcka denna elden blir nästan omöjligt eftersom det fasansfulla ordet är fast i min själ och aldrig kommer att befria, även om det tar hundra decennium. Det får mig att uppleva den oändliga händelse om och om igen med stora smärtor. En sådant förhållande vill jag inte ens att min fiende ska kunna...