Det 24:e skottet

“21… 22… 23…” skotten blev allt högre. Vem skulle vara näst på tur? 

Kylan från marken trängde genom fötterna. Den sylvassa vinden skar genom kläderna till min magra kropp. Alla var som fast cementerade i marken. Vi stod som dockor på en liten flickas hylla. Ingen kunde röra sig. Ingen vågade röra på sig. 

När skulle jag få höra mitt nummer? Väntan på att bli räknad i denna raden var ett ändlöst lidande. Snart skulle min egen kropp svika mig. Kylan var outhärdlig och jag hade redan sett min lillasyster falla till sin död bredvid mig på den kalla hårda marken. Suget i magen. Det salta vattnet som runnit ner för de blod spruckna läpparna som var den enda färgen kvar på mitt ansiktet. Den suddiga bisarra synen på verkligheten. Fast det fanns inget jag kunde göra. Det var bara att acceptera att hon var död, om jag själv inte ville bli en del av den skamliga likhögen med min mamma och syster. Att leva detta jävla elände som kallas livet. 

Mannen med revolvern närmade sig. Skulle han äntligen passera mitt nummer så att jag kunde slippa den plågande kylan? Äntligen kunna skydda mig från vinden som skar genom allt. Tillbaka till baracken där rädslan och kylan kunde dämpa sig. 

“24” Jag såg inte vem skottet träffade, för jag insåg det när den blodstänkta världen svartnade för mina ögon. 

 Av: Elev 9E

Bok: Minnenas arv