Den som minns alla dem som brann

Dagar blir till nätter, veckor till månader, månader till år. Tiden som är och som varit fortsätter att gå. Väntar ej på någon och stannar ej för dig. Men för varje dag som går vill jag berätta om det som hände mig.

Jag för vidare min historia, till barn och unga. Lär ut vad som hänt, och all den smärta jag känt. Från klassrum till klassrum berättar jag mycket, men just detta stycke, just i detta  klassrum. har jag plötsligt blivit alldeles stum.

Tystnaden min den sprids omkring, klassen väntar och sitter idel öra, om jag bara kan finna orden ska dem få höra. Jag letar efter orden djupt inuti, kommer jag ej till tal hur ska detta bli? 

Känslan av förtvivlan väcks från sin sömn, något jag hoppats skulle hålla sig gömd. Äntligen, som en virvel av tankar, kommer mina ord och börjar banka. Öppnas gör min mun och jag är ej längre stum. Jag berättar vad jag känt för att minnas mitt folk och alla dem som brann, för detta är min berättelse och jag är Lea Gleitman.        

Dikt av: Marcus

Bok: Minnenas arv