Brev till Hedi Fried

Kära Hedi♥                                                                          Oxie   17/3-20                 

Det var med mycket känslor som jag tog mig an din bok “Frågor jag fått om förintelsen”. Allt det du var med om som ung under denna period ska ingen behöva gå igenom. Denna bok du skrev besvarade många frågor som jag undrat över och haft tankar om förintelsen. Du får dagligen en massa frågor om hur det var och hur de kändes, det är mycket starkt av dig att svara på alla dessa frågor eftersom att det är som att du öppnar upp ett plåster som du har haft länge.

 Du berättar även mycket i boken om hur det var där, men även hur ni tog hand om varandra och att ni alltid hjälpte varandra så gott de gick. Men det du även berättar om var hur din familj deporterades från er hemstad till Auschwitz och hur nazisterna direkt när ni kom in till lägret där mördade dina föräldrar. Under just den perioden tyckte jag att du var som mest stark för du hade din syster att ta hand om, samtidigt som du förstått att era föräldrar hade dött. 

Du var med om mycket och det finns inget sätt som man kan trösta en sådan grej, eftersom att ord läker inga sår som redan blöder, men jag hoppas att du ändå efter så många år kan hålla undan tankarna från Auschwitz och att du idag mår bra och inte tänker på detta lika mycket. För att riva de plåster som man en gång satt kan vara svårt eftersom alla minnen kan komma tillbaka. 

De finns ju inte direkt några råd jag kan ge dig från 2020, mer än att det du gör är bra, med att ni få ögonvittnen som är kvar verkligen tar tag i det och berättar historien vidare för att det inte ska ske något liknande.

Jag har ju även ett fast råd och det är att du alltid oavsett vad ska stå upp för dig själv och visa att du har exakt lika mycket rätt som alla andra har. För ifall du inte gör det så sänker du dig själv för ofta vad andra tycker och tänker. För du ska inte ta åt dig något som kan såra dig och trycka ner dig som person.

Med vänliga hälsningar: Vanessa