OVerkliga möten med världskrigens tid

Kära dagbok. Att aldrig få gå ut, att aldrig få andas frisk luft, att aldrig få skrika, springa och hoppa. Det är alltså det är så här det känns att under jorden. Källa: Anne Frank https://sverigesradio.se/gruppsida.aspx?programid=3171&grupp=32354 Det är tyst och kolsvart natt. Jag står utanför mitt hus och kollar ut i den mörka natten. Inte ett enda ljud. Men var det verkligen så? Nej, husen brinner, lågorna går bort en efter en bort, barnen skriker och föräldrar lämnar dom där och sviker. Jag springer men hinner inte. Ett högt kort ljud. Jag faller ner. In i floden. Floden av blod och lik. Allt försvinner. Nu är jag här igen, där denna berättelsen börjar och slutar. I tystnaden, i mörkret. Kall och ensam. Krig har alltid funnits under historiens tid, och finns än idag. Vissa krig glömmer vi, andra minns vi. Varför? Är det krigen vi minns som när, varför och hur det började eller är det offren vi minns allra först när vi tänker krig? För det är det första jag tänker på...

Auschwitz. En plats där det känns som att träden inte blommar och fåglarna inte kvittrar. En plats där sorgens tystnad är kvävande och det känns som att man inte kan andas. Skriken och gråten är det enda ljudet som bryter tystnaden. Folk bryter ihop. Kanske är det på grund av att man har gråtit så mycket, att man nästan kvävs av sina egna tårar, eller är det kanske på grund av gasen som släpps in i de så kallade “duscharna”.   Det är molnigt. Himlen är lika grå och färglös som slavarna i arbetslägren. Några baracker där folk bor och utanför i det kalla vädret jobbar de, medans ett stort stängsel håller dem innanför gränserna, kallas för “arbetsläger”.  Växternas ljusgröna vårton har sugits ur dem, så som livet sugs ur folket som sätter fot i Auschwitz.  Det är ingen livsglädje kvar hos någon och bakom det höga, rostade staketet, finns den döda människor som går. Folk som dött för länge sedan, men fortsätter gå, steg för steg. Deras randiga pyjamas och skalli...