Att höra ordet Auschwitz får mig att rasa, precis som en nyfödd bebis öppnar sina ögon för första gången och av förvåningen börjar skrika intensivt. Men en sådan reaktion kan inte jag föreställa mig av något anledning. Skillnaden mellan bebisen och mig är att hen öppnar sina ögon för ett nytt liv och nya förutsättningar, fast jag har varken nya möjligheter eller förutsättningar. När jag blundar och tänker på Auschwitz ser jag bara mörkens drag där det inte finns något ljus alls. Mörker som är tillräckligt starka för att hindra framtidens ljus.
Den ondskefulla ängslan får elden att rasa inombords, likaväl som såren förvandlas till nytt skikt. Att kunna släcka denna elden blir nästan omöjligt eftersom det fasansfulla ordet är fast i min själ och aldrig kommer att befria, även om det tar hundra decennium. Det får mig att uppleva den oändliga händelse om och om igen med stora smärtor. En sådant förhållande vill jag inte ens att min fiende ska kunna uppleva eller känna för att det är helt absurt, att en människa ska kunna våga göra så mot en annan människa. Jag ska omtala några erfarenheter som jag upplever än idag från “Likens Öde”.
Jag står omfallen som en ensligt fågel utan vingar. Mina vingar är tagna precis som en omfallen fågel som aldrig kan flyga mer. Våra vingar är huggna så att vi ska kunna glömma oss själva och tappa förmågan att kunna någonsin leva som förut. Vi är inte ensamma om detta, utan de hade vunnit över oss och den svaga solidariteten var deras framgång.
Runt omkring mig hörs det skräck, inte vilket skräck som helst utan i denna skräcken hör jag smärta och en oändligt ondska, men ingen motstånd. Jag håller genast min lillasyster kraftigt för att inte förlora henne bland folkmassan. Lukten från krematorierna blir upptäckt från tusen meter avstånd. Några meter bort från oss får jag syn på blod “rödare än rött”. Det får mig att bli medvetslös. Den starka doften av lik gör livet mycket hemskare än det hade varit. Plötsligt rinner en kraftig flod över mina kinder inte för att döden är nära och att det var slutänden, utan jag tänkte på mina föräldrar som kanske också har avlidit i gaskammare och kanske det blodet som jag ser tillhör dem.
Tusentals ungdomar och vuxna som precis skulle börja ett nytt liv med stora drömmar och önskningar står omkring mig utan någon anhörig. De står utan att veta vad som kommer hända kommande dag eller nästa dag. De lider med en smärta som du aldrig har känt. De förväntar sig framtidens ljus och tanken på när freden kommer anlända. Jag ser inget framtidens ljus och varje gång jag försöker tänka på det, så ser jag bara mörker med ängsliga drag. Sorgen från lik är som när natten skymmer i vilda skog där man går vilse, vem tror på ljusets framtid, där mörker rymmer med sina hemligheter. Tusentals tankar snurrar intensivt i huvud men trots det känner jag mig helt tom. Det enda jag önskar mig är att min lillasyster ska kunna överleva även om det kommer kostar mitt liv!
Av: Benazira
Bok: Frågor jag fått av Förintelsen, av Hedi Fried
Kommentarer
Skicka en kommentar