Ett brev till Anne

Oxie 23/3 2020

Kära Anne,

Jag vet att du aldrig kommer att få läsa det jag skriver till dig. Detta brev kommer skickas till en adress och aldrig öppnas. Men jag vill ändå få säga dessa saker till dig, inte för att du behöver höra det, utan för att jag behöver det. 

När jag tänker tillbaka på när jag var tolv år så var tanken på krig omöjlig att få in i min hjärna. Den är än idag svår att greppa om, det finns inget i mitt samhälle som tyder på krig, inget som jag kan se iallafall. Så var det nog för dig också. Du fick höra om alla oroligheter som svävade runt innanför Tysklands gränser. Du fick höra om judarna som blev transporterade till lägren där dom gasades ihjäl. Du tänkte säkert att detta aldrig skulle hända dig, att oroligheterna aldrig skulle komma till Polen. Tills den dagen då det verkligen hände. 

Du är en av dom starkaste personerna jag vet. Att sitta instängd på en begränsad yta med människor som man knappt har någon relation till måste varit svårt. Att inte få röra sig fritt, inte få leka hur man vill, inte få prata med vem man vill och inte få äta sig mätt. Det är något som jag aldrig skulle klara av. Men du gjorde det, du stod ut. Du stod ut under två års tid. Två år låter inte så länge för oss som inte Men att få sitta instängd i ett hus där timmarna gick hälften så snabbt som utanför måste tagit hårt på dig och din familj och du är stark som klarade av det. 

Idag är det kris i världen. En kris som aldrig skulle kunna jämföras med den kris som du gick igenom. En kris som tar enormt på samhällets resurser, en kris som tar enormt på mitt tålamod. Folk lever som om dom aldrig kommer få se solen igen. Bunkrar upp på torrvaror och toapapper som om maten kommer ta slut. Det är inte så att världen kommer gå under, eller? Jag försöker bara leva mitt liv som vanligt, försöker inte att tänka så mycket på vad som kommer hända sen. Jag vill inte jämföra min situation med din, det känns fel, men ändå kan jag inte låta bli att tänka att du också kan ha känt så här. Att du också måste känt den här ovissheten. Det är nog ovissheten som tär på mig allra mest, att aldrig veta hur morgondagen kommer att se ut. Att alltid gå undrande på vad som kommer att hända. När det är som allra sämst så tänker jag på dig. Jag tänker att du klarade av allt, och då borde väl jag också göra det? 

Jag hoppas du har det bra, vart du än är. Jag hoppas du är stolt över dig själv, för det är jag. 

Med vänliga hälsningar,

Alva