Vi måste kämpa till det sista andetaget!

Kära dagbok. Att aldrig få gå ut, att aldrig få andas frisk luft, att aldrig få skrika, springa och hoppa. Det är alltså det är så här det känns att under jorden.
Det är tyst och kolsvart natt. Jag står utanför mitt hus och kollar ut i den mörka natten. Inte ett enda ljud. Men var det verkligen så? Nej, husen brinner, lågorna går bort en efter en bort, barnen skriker och föräldrar lämnar dom där och sviker. Jag springer men hinner inte. Ett högt kort ljud. Jag faller ner. In i floden. Floden av blod och lik. Allt försvinner. Nu är jag här igen, där denna berättelsen börjar och slutar. I tystnaden, i mörkret. Kall och ensam.
Krig har alltid funnits under historiens tid, och finns än idag. Vissa krig glömmer vi, andra minns vi. Varför? Är det krigen vi minns som när, varför och hur det började eller är det offren vi minns allra först när vi tänker krig?

För det är det första jag tänker på är : De “försvinnande”  Individer som aldrig fick chans att berätta sin historia och upplevelse, som bara försvann utan att lämna spår av sig. Det tycker jag är hemskt, men trots att vi alltid har sagt att detta är hemskt sker det än idag konflikter i världen.
 Många blundar för det, iallafall vi som har det bra. Eftersom vi har en tankegång att vi alltid haft det bra och kommer få det bra. Men när du lever ett bra liv så glömmer du det lätt, eftersom att du inte lyfter blicken och ser dig omkring och inser vilket liv du lever du har fått äran att leva. Om du inte glömmer, så borde du kunna berätta exakt vad du gjorde igår i punktform, och hur lyckligt lottad du är över det liv, att ha en familj, mat på bordet och tak över huvudet som miljontals människor drömmer om?  
Det är först när man är fattig och går runt ständigt hungrig, när livet är eländigt och man inte har någonting, som är svårt att glömma. För att det är då det känns så mycket. Då kommer du plötsligt ihåg allting. 
Allt fler flyr till Europa från centralasien och Mellanöstern från krig, död och bomber i hopp om en framtid mot en bättre liv och tillvaro för barnen och familjen. När man befinner sig i land och är redo att göra sitt yttersta för att integreras i samhället, då blir man ständigt påmind om att man är annorlunda. Inte för att du är någonting annorlunda unikt i samhället. Förr kunde det var det judar och romer som var ett problem i samhället, deras blod sågs som annorlunda, en annan smak med andra ord en främmande blod som inte tillhörde den europeiska kulturen.  I vår tid är invandringen en stort problem för nationalister som drabbar politiken, som drabbar medborgare, som påverkar samhället som till slut leder till en konflikt som går som ett kretslopp ifall vi inte agerar. 
Det är bra att vi idag har EU, som är vakt för frihet och mänskliga rättigheter, men trots det pågår det ändå mycket. Samma sak gäller det att vi hör och läser ständigt historia från litteraturer, filmer och får ta del av personliga berättelser men trots det förekommer majoriteten inte överens med mionriteten i samhället angående kultur, religion eller etnicitet. 
Vi påverkas av politikernas retorik när vi lägger våran röster till, utan att tänka på vad man gör och att det gynnar alla i samhället. I värsta fall röstar man inte alls och väljer att rösta blank för man tror inte på förändring. 
Men sanningen är att förändringen kommer från individen. Vi måste ha förmågan att skapa något nytt, det är dags att vända kapitlet i historieboken till något bättre  och låta alla oavsett unikhet leva det liv de önskar. Jag tror att fördomar mot folkgrupper är det som gör ett samhälle otryggt som leder till krig, när det inte behövs. Bara vi tar vårt ansvar och förändras till det rätta, för vi har hälsan och därför bör vi ta tag i den som en superkraft så att krig och fördomar aldrig upprepar sig. Att göra det bättre för vår generation, och vår kommande generation. 
Av: Helen

Kommentarer

Skicka en kommentar