Helvetet på jorden

Auschwitz. En plats där det känns som att träden inte blommar och fåglarna inte kvittrar. En plats där sorgens tystnad är kvävande och det känns som att man inte kan andas. Skriken och gråten är det enda ljudet som bryter tystnaden. Folk bryter ihop. Kanske är det på grund av att man har gråtit så mycket, att man nästan kvävs av sina egna tårar, eller är det kanske på grund av gasen som släpps in i de så kallade “duscharna”.  

Det är molnigt. Himlen är lika grå och färglös som slavarna i arbetslägren. Några baracker där folk bor och utanför i det kalla vädret jobbar de, medans ett stort stängsel håller dem innanför gränserna, kallas för “arbetsläger”.  Växternas ljusgröna vårton har sugits ur dem, så som livet sugs ur folket som sätter fot i Auschwitz. 

Det är ingen livsglädje kvar hos någon och bakom det höga, rostade staketet, finns den döda människor som går. Folk som dött för länge sedan, men fortsätter gå, steg för steg. Deras randiga pyjamas och skalliga huvuden gör det svårt att skilja dem åt. De är smutsiga och luktar illa, precis som luften. Trots det är luften en begravningsplats för flera tusen arbetare från lägret, så kallade icke människor. Deras aska andas in av soldaterna med blodiga händer. Blodet av de levande döda. Soldaterna finns överallt, de enda “människorna” i området. 

Det finns inget att göra. Lägret är inte bara omringat av stängsel och soldater, utan även av flera hektar tomt gräs. Gräs som inte blir rörd, då det inte finns andra människor i närheten. Med andra ord, känns den här platsen som helvetet på jorden.
AV: Nadja