En annorlunda vänskap

Allt förändrades plötsligt över en natt. Från att ha varit en trygg och orädd liten pojke utan några bekymmer i världen, till att vara livrädd och känna rädsla.

  Trots att det var under andra världskriget mitt i Nazityskland så var jag en lyckligt ovetande pojke om allt som hände omkring mig. Jag och min familj var lyckliga i Berlin i vårt stora fina hus. En varm sommardag vände allt och min pappa som var kommendant, hade blivit befordrad och hela familjen skulle flytta till nazisternas koncentrationsläger i Auschwitz. 

  Jag kunde inte förstå att detta skulle vara mitt nya hem. Grått, mörkt, inga blommor eller människor som gick omkring på gatorna. Istället fanns stora grindar, taggtrådar runt huset och arga soldater som vaktade vårt hus. En dag lyckades jag hitta en väg ut på bakgården, utan att bli upptäckt. Efter en lång stund var jag äntligen framme vid barackerna som jag hade sett från mitt fönster, men jag kunde inte förstå varför de var omgivna av så mycket taggtrådar på stängslet. Det var förbjudet för mig och min syster att ens lämna huset men jag var tvungen att se vad som döljde sig på andra sidan vägen. När jag kom närmare insåg jag snabbt att något inte stod rätt till. Det verkade inte vara ett trevligt ställe på andra sidan stängslet och alla människorna hade en sak gemensamt, de hade alla randiga pyjamasar och de hade rakat av allt sitt hår. Jag blev rädd och tyckte att det verkligen var märkliga människor tills jag såg en ledsen pojke som satt ensam gråtandes vid staketet. 

  Detta var början på min och Shmuels starka vänskap. En vänskap bakom stängsel som fick mig att ge upp allt. All den trygghet, rikedom och makt jag föddes till betydde inget längre. Jag kunde inte förstå att människor kunde behandla någon på detta grymma vis. Hur var det möjligt?

 Varje dag smög jag mig dit för att prata med min nya vän och för att ge honom lite mat, som jag lyckats gömma i mina fickor. Varje gång blev jag lika arg över all orättvisa jag kunde se på andra sidan stängslet. Soldaterna var på dagarna monster som slog och spottade på dessa människor enbart för att de var judar, men på kvällarna åt de middag i vårt hem vid vårt bord och var våra vänner. Jag kunde inget annat än att avsky dessa vidriga männen.

Vem var de att bestämma att judarna var mindre värda än tyskarna? Att ta dessa människor från deras hem och föra dom till detta fruktansvärda ställe och behandla dom så illa var för mig ofattbart. Hur kunde min egna pappa tycka att detta var okej!? 

Avskyn växte sig allt starkare för varje dag och all denna grymhet var obeskrivlig. Jag kunde inte längre känna någon kärlek till mig familj när jag såg hur de behandlade judarna. Min syster blev nästan värre än vår pappa med all sin nazistpropaganda. Den enda som inte höll med utan faktiskt mådde dåligt över allt som hände var min mamma. En dag blev allt för mycket för henne och hon tog sitt liv. Efter detta blev pappa ännu värre och skyllde allt på judarna. Jag kände att jag måste komma därifrån. Bort från allt hat och all orättvisa. 

Shmuel var den enda jag brydde mig om. Han var verkligen min bästa vän. Men han blev allt sjukare och svagare. Hans familj hade fått gå marschen in i gaskammaren mot en grym död. Han ville inte leva mer. Undernärd och svag ville han ge upp, han orkade inte mer. Det enda han kunde prata om var att han saknade sin farmor som bodde i en by en bit bort från Auschwitz.

En dag vaknade jag med en lysande ide! Jag hörde min pappa prata med en soldat som skulle åka till en stad längre bort för att hämta vapen. Då kom jag på att jag skulle smuggla ut så många judar jag bara kunde under stängslet och gömma dom i lastbilen! Jag skulle befria dem från deras lidande och från gaskammarens ångor. Hålet jag grävde de nästkommande dagarna var väldigt litet, så jag sa till Shmuel att han bara kunde ta med sig barn. Vi hade inget att förlora men vi ville inte heller åka fast.

Så kom äntligen dagen vi väntat på. 23 barn lyckades jag befria och gömma i lastbilen. När soldaten stannade på en parkering för att sova en stund smög vi oss alla ut, in i den djupa skogen och på väg mot friheten. Efter ett par dagar kom vi fram till Shmuels farmors hus och inom ett par dagar hade alla barnen fått nya familjer hos andra judiska familjer eller återförenats med sina släktingar som fanns kvar i livet. Själv blev jag kvar hos Shmuel, min nya bror och jag växte upp till en stolt och lycklig judisk man som kämpade hårt för judarnas rättigheter i samhället längre fram. Men under många år levde vi som gömda.

Jag är stolt över att jag aldrig blev en del utav dessa grymma och mest skamfyllda ögonblicken i människans historia som faktiskt Förintelsen var, utan att jag vågade följa mitt hjärta och välja vad jag tyckte var rätt. Trots att jag fick offra mycket såsom hela min familj, all makt, rikedom och framförallt min identitet så är jag stolt över mitt val.  

Sanningen är den att jag lever hellre som jude än en hatisk och nazistisk tysk med så fruktansvärt djupt rotade värderingar och ideologier.

Vi får aldrig glömma förintelsen i Auschwitz och de katastrofala följderna i koncentrationslägret, där så många människor fick fråntas sin familj och tvingades leva sina sista dagar i skräck. Detta är en period vi aldrig får glömma eftersom historien lär oss saker och att inte begå samma misstag.

Förintelsen var ett brutalt folkmord där omkring 6 miljoner judar dödades av Nazityskland kring andra världskriget. Målet var att utrota de europeiska judarna.

Jag räddade min bror Shmuels liv men jag fick en bästa vän jag alltid kan lita på. Banden mellan oss är idag 72 år senare lika starka och vi är inte en jude och en tysk med massa olikheter utan vi är äkta bröder. 

20 år efter att jag flytt skrev jag ett brev till min pappa där jag förklarade vad som hänt. Jag skrev att jag skämdes över den person han var och att jag inte blev bortförd utan rymde frivilligt. Jag förklarade att det var jag som befriade alla barnen och att jag hatade nazismen och idag var en stolt jude. Ingen människa väljer väljer var man föds och att jag skämdes över mitt ursprung. 

Jag avslutade mitt brev med att underteckna med Din son, juden Bruno.

Av: Elev 9D