Brev till Anne Frank

  2020-03-23           Oxie 

Hej kära Anne Frank! 

Din historia har berört många och det du fick gå igenom är hemskt att tänka du gömt dig i två år och sen blev påkommen ,jag kan inte tänka mig hur rädd du var.Hur vad det med maten i gömskulltet? Jag vet redan att det blev ont om mat efter en viss period.Det fanns inte så mycket att göra om dagarna ,kan jag tänka mig.Hur gjorde du mer för att underhåll dig själv?,Hittade du på olika lekar du kunde leka i tystnad, så att ni inte drog till er oväsen så att nazizterna skulle komma? Hade du några låtsaskompisar? För att fördriva tiden.

Ni blev ju tvungna att fly eftersom Hitler hatade judar av ingen anledning och han förbjöd er att gå i skolan,ni fick bara vara en viss tid ute och leka.Hur var det att inte vara en del av samhället, att ni blev utanför? Och att folk kunde kolla snett på er.

Jag kan inte tänka mig stressen och oron ni fick när ni fick ett brev om att Margot måste skickas bort för att arbeta,jag vet inte själv vad jag hade gjort eller tänkt.

Hur var det att lämna Tyskland och din hemstad med alla minnen du har från din barndom? Jag hade varit jätteledsen om jag var i din situation, men samtidigt hade jag också flytt för mitt liv och för familjens skull så klart.   

När du väl var i gårdshuset där ni gömde er med flera judiska familjer vad gjorde du för att inte glömma dina skolkunskaper? Eftersom du gillade skolan? Ni behövde även vara väldigt tysta ,eftersom folk  inte skulle höra er. Du är ju en sprallig person, var det inte lite svårt att vara så tyst? Blev det inte lite psykiskt påfrestande att inte kunna gå ut känna frisk luft eller av  att vara ute och leka och gå i skolan?, Du skrev att de var jobbigt, men kan tänka mig hur jobbigt det var att vara inlåst i två år och de var inte din vilja utan det var för att skydda ditt egna liv.

Efter de två åren av att vara inlåst måste varit hemska men inte lika hemska som när ni blev påkomna och dom tog alla era ägodelar och du bara fick ta en liten väska när de sa att ni skulle följa med dem,Panikkänslor du och din familj hade när ni vet att många hamnade i koncentrationsläger och att vissa blev gasade, den stress ni hade över att förlora varandra var nog extrem och tågresan dit var nog också hemska, att vara så tajt med varandra och inte få tillräckligt med syre det är ju verkligen klaustrofobikänsla.

Vad var din första tanke när du klev av tåget och ni blev uppdelade i två led?, Du visste ju inte om du skulle få se din familj igen.Tiden i lägret måste varit  hemskt, att ni fick mat till ni precis klara er och att ni fick jobba så många timmar i en sån ung ålder, det  måste varit jättejobbigt.Hur reagerade din kropp på allt arbete och brist på sömn,mat och plus all stress? Den enda du hade vid din sida var din syster, de måste varit tufft att leva så att din mamma blev gasad till döds och att du inte har din pappa vid din sida och du visste inte om han levde eller om han var död.

Men att du delar med dig av din historia är så bra, så att folk får veta hur det var för dig som ungdom, att leva under andra verkligen kriget.  Det är väldigt starkt och dig mina sista ord är: Hur klarade du ändå att ha något leende på dina läppar, fast det var den mörkaste tiden, för fler judar? Du är verkligen stark som gått igenom att det. 

Med vänlig hälsningar Elev 9D